False Reality

För var dag som går så vill jag bara vara yngre. Men när jag var yngre ville jag bara bli äldre.

Jag ser livet som en rondell, där varje dålig repris och obekväm sändningstid kan ge oss möjligheten att se och uppleva saker på ett annat sätt än sist. Lite som guldfisken i sin skål, ständig förvåning över det som man nyss såg. Men låt det bli vår uppgift i vårt fortsatta liv att våga hoppa ut ur denna skål som vi monotont plaskar runt i och se på världen med nya nyfikna ögon.

För om vi ständigt stirrar oss blinda på alla avtagsvägar medan vi susar förbi i rondellen så kommer vi aldrig komma någonstans.  Vi bär kättingar och bojor och skygglappar utav stål bara för att vi inte vågar.  Vågar se, vågar försöka, vågar våga.

Men så länge vattnet i skålen byts och vi matas från en burk så är det lätt att stanna kvar i en inbillat trygg vardag, i vår egen fiskskål.

Jag vill krossa glaset och våga ta mig ut. Men det krävs kanske lite hjälp. Så ta min hand så går vi åt samma håll. Frågan är kanske bara hur. Vem skall tända ljuset i våra dunkla rum, vem ska kasta oss ombord på dessa långa tåg och vem skall ge oss den där sparken i baken för att vi ska ta oss över järnvägsspåren?  Fan fan fan, ska vi uppåt eller rakt ner, när äpplen faller som sten?

Låt det krossade glaset bli resan över gränsen. Våga ta dig upp till tionde våningen. Ta din packning å kom hit.